söndag 22 januari 2017

En cirkussaga

En liten cirkusfamilj köpte en ponny för nästan 5 år sedan och hyrde in sig i ett underbart stall med tydliga och bra regler. 
Cirkusen blev snabbt omtyckt då de gärna hjälpte till och hanen i familjen kunde mycket. 
Men som vanligt i ett hyrstall så flyttar folk och andra kommer in. 

Helt plötsligt börjar andra än ägarna bestämma vilket får cirkusmamman att surna till. 
Hon skäller ut en "lillchef" helt privat för att vara allmänt dum ii stallet (vilket är sant då många har sett det) 
Cirkusmamman och maken blir då inkallad till samtal då det är så synd om den andra mamman och vill visa vad cirkusmamman har skrivit. 
Cirkusmamman har allt sparat själv så det behövs inte. 
Nu får hon tillsägelsen att om något är fel så ska hon ta det personligen med dem ist. 

Hon börjar fräsa ifrån till många saker men blir utskälld gång efter annan. 
Vi får mindre hage, hö hamnar på sämsta plats, vi får ännu fler helgkvällsfodringar mm mm. 

När det så en kväll är fest i anslutning till stallet och direkt under höloftet med fulla ungdomar, tända ljus och sprit i lokalen åker cirkusmamman dit och sätter ner foten. 
Hon säger att det är helt fel och att det absolut inte är säkert med fest i ett stall. 
Pang bom så får hon en utskällning som heter duga med spott och spe i ansiktet under tiden. 
Nu skulle man helt plötsligt inte prata med ägarna direkt!

Det är nu som den där kalla mobbingen börjar, ni vet den där då folk slutar prata med en när vissa är i stallet och folk slutar heja. 
Skitsnacket går dessutom utanför stallets väggar och vidare ut till annat hästfolk. De som tidigare var vänner viker bort blicken när man kommer eller pratar lite krystat. 
Det blir så där tryckt och svart när cirkusmamman kliver in. 
Hon som tidigare var skrattet i stallet har nu blivit en utmobbad och utfryst själ. 

Den cirkusmamma som älskade häst, stall och mockning hatar numer stallet mer än allt annat!

Brukar avsluta med tjingeling men hittar inget tjingeling i det här inlägget

fredag 16 september 2016

Inte ponnymamma längre

Nu har vi haft Dolly i 3 veckor men det var först igår det slog mig att jag inte är ponnymamma längre!
Nu är jag något som sällan nämns, en hästmamma.
Jag vet inte vad som är skillnaden men något måste det vara iallafall.
Jag har väl inte varit ponnymamman personifierad då jag aldrig har skrikit, gormat eller skällt på andra ponnyungar eller min egen för den delen. Jag har knappt varit med på framhoppningar utan det har varit Hasses jobb då jag är för nervös.
Hur ser en hästtävling ut? Är alla lika trevliga/ skenheliga/ otrevliga/ pratglada som på en ponnytävling?
Är man anorlunda på en hästtävling?
Jag har jobbat på några men då ser du inte det runt omkring, det som jag nu ser som viktigt.
Gemenskapen, hjälpsamheten och hejaropen som man delar med andra ponnyföräldrar.
Kommer den att finnas där? Ett meeting utan "mina" ponnyföräldrar, vad blir det?
Om man hyr en stor stuga på ett meeeting, får man inneboende då?
Det är galet många frågor men inga svar då vi nyss har påbörjat den här resan.
Jag hoppas att vi inte tappar så mycket på att vara hästföräldrar utan får nya goa vänner samtidigt som jag hoppas att vi får behålla alla ponnyföräldrar vi har mött, känt gemenskap med och älskar att umgås med.
Må vi träffa fler underbara människor som vi får knyta kontakt med och hitta nya framtida vänner i.
För visst är det så, en gång ponnymamma, alltid ponnymamma?!
En ny era är på intågande och vi välkomnar den med både öppna och lite skakiga armar.

Tjingeling